Jag får oftast frågan vem min favoritgestaltning av Jokern är ... Eller egentligen inte, men jag har tänkt på det rätt ofta.
Jokern, eller The Joker, som de flesta vet är Batmans ärkefiende och har varit det ända sen 1940-talet. Trots att han har varit uppmålad som rätt löjlig under större delen av serietidningstid så började han som en galningen vi känner honom numera. Det var under Comic code Authority som tonade ner hans galenhet till en löjlig clown.
Istället för att syssla med mord, utpressning och våldsamma bankrån så ställde han mest till förtret med knäppa gimmicks och utförde ibland ett par rån. Ingen intressant bov precis. Jag hade tänkt nämna ett par gestaltningar utanför serietidningens värld av The Joker och deras för och nackdelar.
En sak jag kan säga och som jag hoppas att man håller med mig om är att Batman i sig oftast inte är en intressant karaktär utan det är hans fiender som gör hans äventyr intressanta. Batman är rätt nedtonad och nedspelad vilket är helt okej. Om man ni ska vara mörkrets riddare så sak man inte precis vara "flamboyant" (Läs: Schumacher och Clooney). Därför behöver han mer färgstarka motspelare vilket Jokern fyller skorna perfekt.
De flesta som är lite äldre hade sin första möte med Jokern i och med Batman-serien från 60-talet och där var det Cesar Romero som spelade honom. Man kan inte säga något speciellt om Cesars framträdande utan att det var enligt måttstocken som var satt av serietidningen för den tiden; klassisk "Comicbook-villian", helt enkelt. Cesar gjorde så som det var tänkt och det var formatet som höll tillbaka Jokern som han skulle vara.
Nästa gång man skulle få se Jokern i en spelfilm igen skulle det vara Jack Nicholson som spelade honom och jag undrar ibland vad han fick för regi av Tim Burton: - "Du, Tim, vilken motivering ska jag ha för rollen?" -"Jag är lite upptagen med att vara goth så kan du inte sätta dig och läsa lite serietidningar om honom. Det fanns väl en serie från 60-talet också, eller?" För att vara en modern film som lyckades riktigt bra med omgivningen och stämningen i filmen tillsammans med Michael Keaton som gjorde ett bra jobb som Batman så kan jag inte förstå hur dem lät Jack Nicholson hålla på som han fick. Han gav ingen ny nyans till karaktären utan fortsatte gamla spår som hade lagts av serietidningen och 60-tals-Batman. Tim har faktiskt sagt en gång att han aldrig läser serietidningar vilket faktiskt förklarar hans sätt att tackla karaktärerna i filmen. Det enda han lyckades med är miljön i filmen.
Nästa person som skulle axla rollen var faktiskt Mark Hamill - fd Luke Skywalker. Mark må vara mest känd som jediriddare, men hans roll som Jokern kommer inte långt efter för dem som är insatta. Han lånade ut sin röst till den tecknade Batman-serien som gick under första delen av 90-talet och serien blev mäkta populär. Borta var dem käcka färgerna och galna utan nu var det mörk Art Deco med lika mörka karaktärer och det gjordes bra. Det är rätt ironiskt att nästa Batman-serie skulle bli tecknad, men riktade emot en mer vuxen publik gentemot den äldre som hade riktiga skådespelare, men var riktigt barnslig. Hur som helst var det här Jokern kom ut i sitt ésse. han hade kvar sina konstiga upptåg och sin löjliga manér, men helt plötsligt var det något ondskefullt över det. Man hade redesignat honom som en socio-psykopat - en galning sadist som man osäkert köpte in sig på hans spex innan han gjorde en total omvändning och visade sitt sanna ansikte som vettvilling. Om någon film eller serie har varit i närheten av att gestalta Jokern korrekt så är detta den närmsta. Tillsammans med en lysande röst och animering av honom så blir det inte bättre.
Fler gånger kom Jokern att dyka upp i fler tecknade Batman-serie, men kom aldrig att vandra för långt från sagda mall, eller så sprang man så långt ifrån så det inte var någon mening att ta upp honom. Men, nästa gång han skulle spelas på silverduken blev det något i hästväg.
Jag behöver nog inte gå in i detalj på Heath Ledgers Jokern i The Dark Knight. Gå bara och se den. Här är Jokern i sin mest nakna form - Jokerkortet; en deltagare i leken man inte riktigt vet var man har honom, om han är ett geni förklädd till galning eller en galning förklädd till geni. Heath lyckades där många misslyckades - han återskapade en karaktär satt i sina spår och gjorde ett helt nytt intryck både på sin fanskara och på alla som såg filmen; och därför hatar jag honom för det. Han gjorde en nytolkning på Jokern, behöll hans galenhet, men fick oss att bli intresserade av honom och vem han är. Jokern kommer aldrig att framställas lika bra i något format igen som han gjorde här och därför är måttstocken för Jokern satt rätt högt.
Vilken är min favorit? Man kan se det på två sätt - traditionalisten och nyskaparen. Antingen behåller du den gamla formen eller så skapar du en ny. Marks Hamill förfinade Jokern och tog fram grunden till honom och skalade bort den löjliga biten. Heath skapade en ny Joker och behöll essensen av honom. Båda gillar jag starkt, men jag är nog en traditionalist i grund och botten. Det är så jag minns Joker, det är så jag har läst honom och det är så jag vill att han ska vara. Heaths Joker var uppfräschande och bevisade att man kan och får inte sluta återuppfinna karaktärer som redan är satta i sina spår. Sen är det en orsak till - absolut ALLA vill klä ut sig till Heaths Jokern under Halloween och det är skamligt att så mycket folk har så dålig fantasi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar