Tre filmer som skrämde mig som liten

Alla kan nog minnas en film från ens barndom som man skrämdes av. Alltid någon som präntades in i ens hjärna och blev synonymt med skräck. Jag tänker inte på några skräckfilmer då vi oftast var för unga för att se dem och syftet med dem var att skrämmas. Jag tänker istället på vanliga barnfilmer som hade skrämmande element eller teman. Jag har tre sådana filmer jag minns och vill skriva om.

Den första filmen jag minns som skrämde mig var Taran & den Magiska Kitteln (The Black Cauldron); som släpptes 1985 och var riktigt mörk för att vara en Disney-film. De flesta av oss är rätt van med Disneys tema som brukar innehålla prinsessor vilket dem grottade ner sig i under 1990-talet och tjänade storkovan på. Under 1980-talet var Disney på fallrepet när det gällde deras animerade långfilmer. Det kom ingen varje år utan det sammanlagt fem stycken. Det var förrän 1988 med Oliver och Gänget som dem började med årliga filmsläpp. Flera andra filmskapare hade kommit och tagit åt sig en hel del marknaden däribland Don Bluth som jag ska skriva mer om längre ner. Låt oss återgå till filmen.

Filmen är löst baserad på Lloyd Alexanders fantasy-serie och jag ska inte skriva något om serien, men kan nämna att hans böcker är baserade på walesisk mytologi. Just Black Cauldron-filmen handlar om Taran som får ansvaret att ta hand om gris Hen Wen; vilket kanske inte låter så speciellt, men grisen har magiska krafter som kan förtälja framtiden och avslöja gömda ting och information. Den Hornkrönte är på jakt efter den svarta kitteln för att återskapa en armé av odöda för att ta över världen och Hen Wen kan visa var kitteln finns. Nu kan man redan inse att Hen Wen blir tillfångatagen och Taran måste rädda honom.

För att vara en Disneyfilm är det riktigt mörk och hemsk. Varför Disney satsade på en sådan här film är svårt att säga, men förmodligen var det för att kontra Don Bluths filmer från 80-talet som var rätt mörka dem också. I vissa scener är den verkligen skräckfilmselement med skelett och andra otäcka väsen. Det är rätt otroligt att dem hade sådan frihet dem hade när dem skapade filmen. det finns en scen, som dock blev bortklippt, där en man smälter av en ohygglig grön dimma. Det cirkulerar en bild tagen på den cel-målning på den smältande mannen så det är sant att det förekom i en tidig arbetskopia.

Det är inte mycket man kan säga om filmen mer än att den är godkänd. Animationen var bra, handlingen gör det bästa den kan och den enda röstrollen som står ut är John Hurt som den Hornkrönte; annars är det rätt okej. Den har dock fått lite av en kultstatus då filmen är som den är och att det är en Disney-film. Är det bland dem bästa Disney-filmerna? Nej. Är den värd och se? Om du gillar fantasy så är den att rekommendera, men ingen jag precis springer ner till butiken för att ha i samlingen.

Nästa film som skrämde mig rätt ordentligt som barn är Nimhs hemlighet (Secret of Nimh). Filmen handlar om en vanlig åkermus-mamma som måste hjälpa sitt ena barn att bli friskt. Hon söker hjälp hos råttorna som bor på samma bondgård som henne som har utvecklats och blivit högintellektuella och fått mystiska krafter. Det låter inte så bra när jag återberättar det, men lita på mig, det fungerar riktigt bra i filmen och jag vill inte avslöja för mycket av filmen.

Detta var Don Bluths första, och jag vågar nog också säga magnum opus, som oberoende filmmakare. Don hade sin början inom Disney, men tyckte inte om hur ledningen styrde animeringsavdelningen, kvalitén blev sämre och friheten blev mindre enligt honom. Han och flera andra animatörer gick vidare och bildade sitt egna filmbolag och för första gången på länge hade Disney en konkurrent att räkna med igen.

Jag kan inte redogöra hur filmen är närmare än så här då jag själv inte sett den på flera år, men det jag minns var att den var snyggt animerad och håller sig riktigt bra än i dag, röstskådespelet var bra även om den enda man känner igen i rollbesättningen är Dom DeLuise. Det är en film värd att äga och se om och om igen. Den är billig på DVD och går på under hundralappen. Köp den och ni kommer inte bli besvikna.

Sista filmen är den jag finner mest läskig och som jag fortfarande har svårt att hantera än idag - Den Långa Flykten (Watership Down). Det som gör den så obehaglig som det är är dess realistiska natur och dess hårda animering. Filmen handlar om vildkaniner som försöker ta sig till ett nytt gryt. Filmen innehåller en hel del mysticism om kaninernas kultur, men det blir aldrig löjligt framställt utan tar allting på blodigt allvar. Filmen börjar med att en av kaninerna, Fiver, är klärvoajant och ser en hemsk fara för den kolonin dem bor i nu. Fiver, Hazel och flera andra rymmer från kolonin för att starta sin egen på en annan plats långt från faran.

Som tidigare nämnda filmer är även denna baserad på en bok och den har tagit med temat av boken över till filmen bra. Den innehåller kaninernas öde, men också deras mytologi för att kunna förstå deras tänk.

Det finns en specifik scen som är den jobbigaste i filmen och det är den när en av kaninerna återberättar vad som hände med kolonin de lämnade; att dem blev instängda i sina hålor av maskiner och hur de blev inträngda och dog av syrebrist och låg döda på varandra. Den scenen är den jobbigaste någonsin av alla filmer jag har sett.

Jag har inte sett någon annan animerad film som har tagit sin publik på sådant blodigt allvar som Watership Down. Den blandar in kaniners egna mytologi om deras skapelse och den gör det riktigt snyggt. Röstskådespelet är fenomenalt och man tar dem på allvar tillsammans med allt annat. Animationen är rätt hård vilket vi nu för tiden inte är så vana vid, men det förbättrar bara upplevelsen av filmen. Handlingen är superb då den tar en sådan vardaglig sak som kaniners leverne och får oss att verkligen känna med dem. Det är inte många filmer som kan göra det och denna ska ni satsa på om ni vill se en film som har mycket känslor och en del obehagliga scener som verkligen berör en.

Några av er som läser detta tycker att filmerna inte verkar speciella; en åkermus och ett gäng kaniner?! Då får jag fråga er om jag hade berättat om en pappa-fisk som letar efter sin son-fisk i oceanen, hade det låtit spännande?