Min favoritfilm

Man får ibland frågan vilken är ens favoritfilm, -spel, TV-serie, -bok eller -musik. Det är alltid en svår fråga och jag tror inte att man kan peka ut just sin favorit utan några som helst invändningar, men jag tror man kan välja en som ligger en närmare hjärtat än någon annan. Den bästa frågan man kan ställa är: "Vilken film (skiva, bok, m.m.) skulle du ha med dig till en öde ö"?. Den frågan ställer en emot väggen och då får man lite lättare att svara för man måste då svara på vilken film kan du om och om igen utan att tröttna på den; och mitt svar är Blade Runner.

Många av er som känner mig hade säkerligen trott att jag hade valt Star Wars eller en Kevin Smith-film och det kan jag förstå att ni hade trott. Dem är faktist favoritfilmer, men kanske inte några som jag hade kunnat se flera gånger om. Skälet till det är att dem kan bli rätt skräniga och man kan bli trött på dem. Allt från deras karaktärer till deras miljöer och berättelser. Blade Runner har inte det problemet för det är en rätt långsam film, men en visuellt underbar en.

För er som inte känner till den så handlar filmen om en just en Blade Runner vid namn Deckard, spelad av Harrison Ford. Hans jobb är att "pensionera" replikanter som har löpt amok. Hans är värderingar i början av filmen är obevekliga om replikanter, men hans värderingar och hans liv ställs på sin ända när han utför ett empatitest (enda sättet för att se om någon är en replikant eller inte) på en som inte vet att hon är det och han börjar ifrågasätta vad som är mänskligt och vad som är verkligt.

Filmen är baserat på Philip K. Dicks bok Androidens Drömmar (Do androids dream of Electric Sheep). Nya element har lagts till i filmen för att få den att passa filmformatet, bland annat så heter androider replikanter och termen Blade Runner finns endast i filmen. Trots dessa tillägg och en hel del bortskalande från originalberättelsen så är den mycket bra genomförd. Orsaken är att den är så nedskalad som den är. Det är endast nog med dialog och agerande för att driva berättelsen framåt, musiken är nedtonad för att matcha filmens takt och man låter skådespelarna agera ut sina känslor än att dem berättar om dem vilket flera filmer nu för tiden gör.

Det börjar med Deckard att han får i uppdrag att jaga rätt på fyra replikanter som har rymt och tagit sig till Jorden och då replikanter är olagliga här så ska dem pensioneras, alltså avrättas. Replikanter är genetiskt framställda människor som är fungerar som soldater och slavar på andra kolonivärldar och ses inte som riktiga människor då dem är just fabricerade. Deckard får först i uppdrag att köra ett empatitest på en replikant av en nyare modell för att se om den fungerar på dem och det är precis att den klarar det. Det som gör det svårare är att dem nya replikanterna har inplanterats nya minnen och dem själva vet oftast inte om att dem är replikanter. Deckards situation blir svårare då han börjar utveckla känslor för replikanten Rachel som har varit ovetande om vem, eller vad hon är.

Om man ska tala om skådespelarna i filmen så gör dem sina roller bra. Karaktärernas och deras agerande står inte ut mer än någon annan förutom Rutger Haurs karaktär, Roy Batty. Han gör ett kanonframträdande som den förrymda replikanten och i tredje akten där han förekommer mest visar han verkligen hur en replikant fungerar; övermänskligt stark med noll medkänsla. Utan att avslöja för mycket så blir Deckard jagad av Roy i en övergiven byggnad och man får verkligen se hur Roy utan som helst ånger sätter efter honom. Det är då man förstår att replikanter är kalla beräknade varelser som inte kan skilja på gott och ont. Hans monolog i slutet av filmen är också bland dem mest känslomässiga man har hört och är sann också om människans tid och hans efterlevnad.

Jag tror heller inte att det finns en film med fler versioner i cirkulation än Blade Runner. Det finns sju (!) stycken inkluderat en arbetskopia som också släpptes. Om ni ska se filmen så ska ni satsa på Director's Cut eller Final Cut. Bioversionen försökte gå på Film Noir-spåret genom att lägga till Deckards berättarröst geno filmen. Den saboterade hela känslan i filmen; istället för att låta filmens visuella och skådespelarnas agerande tala för sig själv så fick man höra Deckards åsikter om allt vilket inte fungerade alls. Det hade också ett glatt slut som inte satt rätt med resten av filmen. Detta togs bort i Director's Cut tillsammans med berättarrösten och i Final Cut putsade man upp en hel del ljud- och effekt- och storyfel som fanns i dem tidigare versionerna. Det är också våldsammare än dem föregående versionerna vilket gör sig bra genom att visa replikanternas avsaknad av empati.

Jag hoppas att ni som läser detta tar och ser filmen efter min korta beskrivning av den. Den kan vara svår att in då den är så annorlunda som den är för att vara en Hollywood-film; inga häftiga explosioner, stort agerande av skådespelarna eller pampigt soundtrack. Den är det den är och om ni bara ger den en chans och insuper allt om filmen - speciellt det visuella - så kommer ni att uppleva samma känsla jag får varje gång jag ser den.