Tre filmer som skrämde mig som liten

Alla kan nog minnas en film från ens barndom som man skrämdes av. Alltid någon som präntades in i ens hjärna och blev synonymt med skräck. Jag tänker inte på några skräckfilmer då vi oftast var för unga för att se dem och syftet med dem var att skrämmas. Jag tänker istället på vanliga barnfilmer som hade skrämmande element eller teman. Jag har tre sådana filmer jag minns och vill skriva om.

Den första filmen jag minns som skrämde mig var Taran & den Magiska Kitteln (The Black Cauldron); som släpptes 1985 och var riktigt mörk för att vara en Disney-film. De flesta av oss är rätt van med Disneys tema som brukar innehålla prinsessor vilket dem grottade ner sig i under 1990-talet och tjänade storkovan på. Under 1980-talet var Disney på fallrepet när det gällde deras animerade långfilmer. Det kom ingen varje år utan det sammanlagt fem stycken. Det var förrän 1988 med Oliver och Gänget som dem började med årliga filmsläpp. Flera andra filmskapare hade kommit och tagit åt sig en hel del marknaden däribland Don Bluth som jag ska skriva mer om längre ner. Låt oss återgå till filmen.

Filmen är löst baserad på Lloyd Alexanders fantasy-serie och jag ska inte skriva något om serien, men kan nämna att hans böcker är baserade på walesisk mytologi. Just Black Cauldron-filmen handlar om Taran som får ansvaret att ta hand om gris Hen Wen; vilket kanske inte låter så speciellt, men grisen har magiska krafter som kan förtälja framtiden och avslöja gömda ting och information. Den Hornkrönte är på jakt efter den svarta kitteln för att återskapa en armé av odöda för att ta över världen och Hen Wen kan visa var kitteln finns. Nu kan man redan inse att Hen Wen blir tillfångatagen och Taran måste rädda honom.

För att vara en Disneyfilm är det riktigt mörk och hemsk. Varför Disney satsade på en sådan här film är svårt att säga, men förmodligen var det för att kontra Don Bluths filmer från 80-talet som var rätt mörka dem också. I vissa scener är den verkligen skräckfilmselement med skelett och andra otäcka väsen. Det är rätt otroligt att dem hade sådan frihet dem hade när dem skapade filmen. det finns en scen, som dock blev bortklippt, där en man smälter av en ohygglig grön dimma. Det cirkulerar en bild tagen på den cel-målning på den smältande mannen så det är sant att det förekom i en tidig arbetskopia.

Det är inte mycket man kan säga om filmen mer än att den är godkänd. Animationen var bra, handlingen gör det bästa den kan och den enda röstrollen som står ut är John Hurt som den Hornkrönte; annars är det rätt okej. Den har dock fått lite av en kultstatus då filmen är som den är och att det är en Disney-film. Är det bland dem bästa Disney-filmerna? Nej. Är den värd och se? Om du gillar fantasy så är den att rekommendera, men ingen jag precis springer ner till butiken för att ha i samlingen.

Nästa film som skrämde mig rätt ordentligt som barn är Nimhs hemlighet (Secret of Nimh). Filmen handlar om en vanlig åkermus-mamma som måste hjälpa sitt ena barn att bli friskt. Hon söker hjälp hos råttorna som bor på samma bondgård som henne som har utvecklats och blivit högintellektuella och fått mystiska krafter. Det låter inte så bra när jag återberättar det, men lita på mig, det fungerar riktigt bra i filmen och jag vill inte avslöja för mycket av filmen.

Detta var Don Bluths första, och jag vågar nog också säga magnum opus, som oberoende filmmakare. Don hade sin början inom Disney, men tyckte inte om hur ledningen styrde animeringsavdelningen, kvalitén blev sämre och friheten blev mindre enligt honom. Han och flera andra animatörer gick vidare och bildade sitt egna filmbolag och för första gången på länge hade Disney en konkurrent att räkna med igen.

Jag kan inte redogöra hur filmen är närmare än så här då jag själv inte sett den på flera år, men det jag minns var att den var snyggt animerad och håller sig riktigt bra än i dag, röstskådespelet var bra även om den enda man känner igen i rollbesättningen är Dom DeLuise. Det är en film värd att äga och se om och om igen. Den är billig på DVD och går på under hundralappen. Köp den och ni kommer inte bli besvikna.

Sista filmen är den jag finner mest läskig och som jag fortfarande har svårt att hantera än idag - Den Långa Flykten (Watership Down). Det som gör den så obehaglig som det är är dess realistiska natur och dess hårda animering. Filmen handlar om vildkaniner som försöker ta sig till ett nytt gryt. Filmen innehåller en hel del mysticism om kaninernas kultur, men det blir aldrig löjligt framställt utan tar allting på blodigt allvar. Filmen börjar med att en av kaninerna, Fiver, är klärvoajant och ser en hemsk fara för den kolonin dem bor i nu. Fiver, Hazel och flera andra rymmer från kolonin för att starta sin egen på en annan plats långt från faran.

Som tidigare nämnda filmer är även denna baserad på en bok och den har tagit med temat av boken över till filmen bra. Den innehåller kaninernas öde, men också deras mytologi för att kunna förstå deras tänk.

Det finns en specifik scen som är den jobbigaste i filmen och det är den när en av kaninerna återberättar vad som hände med kolonin de lämnade; att dem blev instängda i sina hålor av maskiner och hur de blev inträngda och dog av syrebrist och låg döda på varandra. Den scenen är den jobbigaste någonsin av alla filmer jag har sett.

Jag har inte sett någon annan animerad film som har tagit sin publik på sådant blodigt allvar som Watership Down. Den blandar in kaniners egna mytologi om deras skapelse och den gör det riktigt snyggt. Röstskådespelet är fenomenalt och man tar dem på allvar tillsammans med allt annat. Animationen är rätt hård vilket vi nu för tiden inte är så vana vid, men det förbättrar bara upplevelsen av filmen. Handlingen är superb då den tar en sådan vardaglig sak som kaniners leverne och får oss att verkligen känna med dem. Det är inte många filmer som kan göra det och denna ska ni satsa på om ni vill se en film som har mycket känslor och en del obehagliga scener som verkligen berör en.

Några av er som läser detta tycker att filmerna inte verkar speciella; en åkermus och ett gäng kaniner?! Då får jag fråga er om jag hade berättat om en pappa-fisk som letar efter sin son-fisk i oceanen, hade det låtit spännande?

Trailer till Blade Runner

Jag insåg att att man kan infoga filmklipp så här är biotrailern till Blade Runner så kan ni bilda er er egen uppfattning.

You can call me … The Joker

Jag får oftast frågan vem min favoritgestaltning av Jokern är ... Eller egentligen inte, men jag har tänkt på det rätt ofta.

Jokern, eller The Joker, som de flesta vet är Batmans ärkefiende och har varit det ända sen 1940-talet. Trots att han har varit uppmålad som rätt löjlig under större delen av serietidningstid så började han som en galningen vi känner honom numera. Det var under Comic code Authority som tonade ner hans galenhet till en löjlig clown.

Istället för att syssla med mord, utpressning och våldsamma bankrån så ställde han mest till förtret med knäppa gimmicks och utförde ibland ett par rån. Ingen intressant bov precis. Jag hade tänkt nämna ett par gestaltningar utanför serietidningens värld av The Joker och deras för och nackdelar.

En sak jag kan säga och som jag hoppas att man håller med mig om är att Batman i sig oftast inte är en intressant karaktär utan det är hans fiender som gör hans äventyr intressanta. Batman är rätt nedtonad och nedspelad vilket är helt okej. Om man ni ska vara mörkrets riddare så sak man inte precis vara "flamboyant" (Läs: Schumacher och Clooney). Därför behöver han mer färgstarka motspelare vilket Jokern fyller skorna perfekt.

De flesta som är lite äldre hade sin första möte med Jokern i och med Batman-serien från 60-talet och där var det Cesar Romero som spelade honom. Man kan inte säga något speciellt om Cesars framträdande utan att det var enligt måttstocken som var satt av serietidningen för den tiden; klassisk "Comicbook-villian", helt enkelt. Cesar gjorde så som det var tänkt och det var formatet som höll tillbaka Jokern som han skulle vara.

Nästa gång man skulle få se Jokern i en spelfilm igen skulle det vara Jack Nicholson som spelade honom och jag undrar ibland vad han fick för regi av Tim Burton: - "Du, Tim, vilken motivering ska jag ha för rollen?" -"Jag är lite upptagen med att vara goth så kan du inte sätta dig och läsa lite serietidningar om honom. Det fanns väl en serie från 60-talet också, eller?" För att vara en modern film som lyckades riktigt bra med omgivningen och stämningen i filmen tillsammans med Michael Keaton som gjorde ett bra jobb som Batman så kan jag inte förstå hur dem lät Jack Nicholson hålla på som han fick. Han gav ingen ny nyans till karaktären utan fortsatte gamla spår som hade lagts av serietidningen och 60-tals-Batman. Tim har faktiskt sagt en gång att han aldrig läser serietidningar vilket faktiskt förklarar hans sätt att tackla karaktärerna i filmen. Det enda han lyckades med är miljön i filmen.

Nästa person som skulle axla rollen var faktiskt Mark Hamill - fd Luke Skywalker. Mark må vara mest känd som jediriddare, men hans roll som Jokern kommer inte långt efter för dem som är insatta. Han lånade ut sin röst till den tecknade Batman-serien som gick under första delen av 90-talet och serien blev mäkta populär. Borta var dem käcka färgerna och galna utan nu var det mörk Art Deco med lika mörka karaktärer och det gjordes bra. Det är rätt ironiskt att nästa Batman-serie skulle bli tecknad, men riktade emot en mer vuxen publik gentemot den äldre som hade riktiga skådespelare, men var riktigt barnslig. Hur som helst var det här Jokern kom ut i sitt ésse. han hade kvar sina konstiga upptåg och sin löjliga manér, men helt plötsligt var det något ondskefullt över det. Man hade redesignat honom som en socio-psykopat - en galning sadist som man osäkert köpte in sig på hans spex innan han gjorde en total omvändning och visade sitt sanna ansikte som vettvilling. Om någon film eller serie har varit i närheten av att gestalta Jokern korrekt så är detta den närmsta. Tillsammans med en lysande röst och animering av honom så blir det inte bättre.

Fler gånger kom Jokern att dyka upp i fler tecknade Batman-serie, men kom aldrig att vandra för långt från sagda mall, eller så sprang man så långt ifrån så det inte var någon mening att ta upp honom. Men, nästa gång han skulle spelas på silverduken blev det något i hästväg.

Jag behöver nog inte gå in i detalj på Heath Ledgers Jokern i The Dark Knight. Gå bara och se den. Här är Jokern i sin mest nakna form - Jokerkortet; en deltagare i leken man inte riktigt vet var man har honom, om han är ett geni förklädd till galning eller en galning förklädd till geni. Heath lyckades där många misslyckades - han återskapade en karaktär satt i sina spår och gjorde ett helt nytt intryck både på sin fanskara och på alla som såg filmen; och därför hatar jag honom för det. Han gjorde en nytolkning på Jokern, behöll hans galenhet, men fick oss att bli intresserade av honom och vem han är. Jokern kommer aldrig att framställas lika bra i något format igen som han gjorde här och därför är måttstocken för Jokern satt rätt högt.

Vilken är min favorit? Man kan se det på två sätt - traditionalisten och nyskaparen. Antingen behåller du den gamla formen eller så skapar du en ny. Marks Hamill förfinade Jokern och tog fram grunden till honom och skalade bort den löjliga biten. Heath skapade en ny Joker och behöll essensen av honom. Båda gillar jag starkt, men jag är nog en traditionalist i grund och botten. Det är så jag minns Joker, det är så jag har läst honom och det är så jag vill att han ska vara. Heaths Joker var uppfräschande och bevisade att man kan och får inte sluta återuppfinna karaktärer som redan är satta i sina spår. Sen är det en orsak till - absolut ALLA vill klä ut sig till Heaths Jokern under Halloween och det är skamligt att så mycket folk har så dålig fantasi.

Min favoritfilm

Man får ibland frågan vilken är ens favoritfilm, -spel, TV-serie, -bok eller -musik. Det är alltid en svår fråga och jag tror inte att man kan peka ut just sin favorit utan några som helst invändningar, men jag tror man kan välja en som ligger en närmare hjärtat än någon annan. Den bästa frågan man kan ställa är: "Vilken film (skiva, bok, m.m.) skulle du ha med dig till en öde ö"?. Den frågan ställer en emot väggen och då får man lite lättare att svara för man måste då svara på vilken film kan du om och om igen utan att tröttna på den; och mitt svar är Blade Runner.

Många av er som känner mig hade säkerligen trott att jag hade valt Star Wars eller en Kevin Smith-film och det kan jag förstå att ni hade trott. Dem är faktist favoritfilmer, men kanske inte några som jag hade kunnat se flera gånger om. Skälet till det är att dem kan bli rätt skräniga och man kan bli trött på dem. Allt från deras karaktärer till deras miljöer och berättelser. Blade Runner har inte det problemet för det är en rätt långsam film, men en visuellt underbar en.

För er som inte känner till den så handlar filmen om en just en Blade Runner vid namn Deckard, spelad av Harrison Ford. Hans jobb är att "pensionera" replikanter som har löpt amok. Hans är värderingar i början av filmen är obevekliga om replikanter, men hans värderingar och hans liv ställs på sin ända när han utför ett empatitest (enda sättet för att se om någon är en replikant eller inte) på en som inte vet att hon är det och han börjar ifrågasätta vad som är mänskligt och vad som är verkligt.

Filmen är baserat på Philip K. Dicks bok Androidens Drömmar (Do androids dream of Electric Sheep). Nya element har lagts till i filmen för att få den att passa filmformatet, bland annat så heter androider replikanter och termen Blade Runner finns endast i filmen. Trots dessa tillägg och en hel del bortskalande från originalberättelsen så är den mycket bra genomförd. Orsaken är att den är så nedskalad som den är. Det är endast nog med dialog och agerande för att driva berättelsen framåt, musiken är nedtonad för att matcha filmens takt och man låter skådespelarna agera ut sina känslor än att dem berättar om dem vilket flera filmer nu för tiden gör.

Det börjar med Deckard att han får i uppdrag att jaga rätt på fyra replikanter som har rymt och tagit sig till Jorden och då replikanter är olagliga här så ska dem pensioneras, alltså avrättas. Replikanter är genetiskt framställda människor som är fungerar som soldater och slavar på andra kolonivärldar och ses inte som riktiga människor då dem är just fabricerade. Deckard får först i uppdrag att köra ett empatitest på en replikant av en nyare modell för att se om den fungerar på dem och det är precis att den klarar det. Det som gör det svårare är att dem nya replikanterna har inplanterats nya minnen och dem själva vet oftast inte om att dem är replikanter. Deckards situation blir svårare då han börjar utveckla känslor för replikanten Rachel som har varit ovetande om vem, eller vad hon är.

Om man ska tala om skådespelarna i filmen så gör dem sina roller bra. Karaktärernas och deras agerande står inte ut mer än någon annan förutom Rutger Haurs karaktär, Roy Batty. Han gör ett kanonframträdande som den förrymda replikanten och i tredje akten där han förekommer mest visar han verkligen hur en replikant fungerar; övermänskligt stark med noll medkänsla. Utan att avslöja för mycket så blir Deckard jagad av Roy i en övergiven byggnad och man får verkligen se hur Roy utan som helst ånger sätter efter honom. Det är då man förstår att replikanter är kalla beräknade varelser som inte kan skilja på gott och ont. Hans monolog i slutet av filmen är också bland dem mest känslomässiga man har hört och är sann också om människans tid och hans efterlevnad.

Jag tror heller inte att det finns en film med fler versioner i cirkulation än Blade Runner. Det finns sju (!) stycken inkluderat en arbetskopia som också släpptes. Om ni ska se filmen så ska ni satsa på Director's Cut eller Final Cut. Bioversionen försökte gå på Film Noir-spåret genom att lägga till Deckards berättarröst geno filmen. Den saboterade hela känslan i filmen; istället för att låta filmens visuella och skådespelarnas agerande tala för sig själv så fick man höra Deckards åsikter om allt vilket inte fungerade alls. Det hade också ett glatt slut som inte satt rätt med resten av filmen. Detta togs bort i Director's Cut tillsammans med berättarrösten och i Final Cut putsade man upp en hel del ljud- och effekt- och storyfel som fanns i dem tidigare versionerna. Det är också våldsammare än dem föregående versionerna vilket gör sig bra genom att visa replikanternas avsaknad av empati.

Jag hoppas att ni som läser detta tar och ser filmen efter min korta beskrivning av den. Den kan vara svår att in då den är så annorlunda som den är för att vara en Hollywood-film; inga häftiga explosioner, stort agerande av skådespelarna eller pampigt soundtrack. Den är det den är och om ni bara ger den en chans och insuper allt om filmen - speciellt det visuella - så kommer ni att uppleva samma känsla jag får varje gång jag ser den.